I am an open book

Min mor har alltid sagt: Jag är som en öppen bok. Jag har ingenting att dölja.

Jag undrar om jag inte har fått lite grann av den sidan. Hade nämligen "utvecklignssamtal" idag. Och eftersom jag är rätt självkritisk var det inte särskilt svårt att bedöma mig relativt enkelt. Inte för höga betyg och inte för låga. Då vet jag att man inte blir besviken.

Men det som sades under själva mötet fick mig att tänka till. Problemen jag ser kanske ligger hos mig själv mer än hos andra. Hade ett samtal med högste Chefen för ett par månader sen. Hon är en bra chef. Jag ser upp till henne, hon gör ett bra jobb. Men hon nämnde de förödande orden, det är kanske DIG det är fel på. Det är kanske DU som måste ändra dig....

WTF? Jag? Det är ni som är dom underliga, det är jag som är normal. Jag har alltid fått höra att jag måste ändra på mig, om inte annat för att passa in. Jag är inte den normala typen. Min far har alltid sagt: Du ska inte va som alla andra.... Nu är jag inte som alla andra...suck....nu ska jag bli som alla andra.... *confused*

Men det har lixom mognat i mig, jag har förstått hur jag fungerar i en grupp. Jag har fått upplysningar om hur jag tänker i gruppsammanhang. Var problemet ligger och hur jag kan arbeta mot det. Det är väldigt komplext. Men det jag undrar är om nu Chefen och gruppchefen kan se det så lätt... varför kan då inte jag se det? Men nu vet jag vad det är jag skall jobba med. Under tidigare utvecklignssamtal har det snackats mycket om min servicekänsla, mitt sätt att arbeta med kunder... under stress eller under mer harmoniska förhållanden. Det är något som jag mer eller mindre omedvetet arbetat med. Verkligen försökt tänka till hur jag agerar, vad jag säger, hur jag säger, varför jag säger som jag gör....Det har gett frukt. Nu har jag en annan sak att arbeta mot. Mig själv. Det tycker mina chefer. Oh Lord....

Som om jag inte hade svårt för mig själv innan... LOL... hur ska det gå nu?
Well o well, måste la bara bygga upp en mur kring mig som jag låter uppstå när jag stiger innanför dörren och som raseras sekunden jag kliver ut...

Jag ska sluta ta saker så pesonligt... Det är en svaghet jag har... walla.... men shit.... det måste sjunka in... det tar ett tag, ingen har bett mig bli mer opersonlig innan..... Men det är tydligen något man ska va....
Det kanske är dags för mig att stänga min bok. Att vrida om nycklen i låset, svälja den och bevara mig för mig själv. Öppna upp mig för de som är värda att öppnas för...