Igår fick jag ett samtal från min faster.

Min "gamla" faster. Ja, vi kallar henne så, vi har alltid kallat henne så. Ni vet, " du har en gammal faster i ett avlägset land som nu har dött, ni står som den ende arvingen och hennes förmögenhet tillfaller er." Min far har talat om henne som en gammal faster som jag och min bror en gång kommer få ärva.

När jag träffade henne för första gången på riktigt, föreställ er att ni träffade henne när ni var 9 år.. vad kommer man ihåg av det lixom. Men när jag var 17 träffade jag henne igen, på riktigt, vi fick flera dagar tillsammans, och den bild jag hade av min gamla faster från england stämde inte riktigt.. hon var allt som en gammal faster inte ska vara.. haha...

Ung och fräsh, lång, ståtlig, världsvan, vacker och rik.... Well.. har träffat henne några gånger sen dess, och nu har hon i sitt arbete utökat sitt arbetsområde till att täcka norden. Så hon kommer pendla mellan Frankrike, Österrike, Nederländerna, Tyskland, Norge, Danmark, Finland och Sverige för att knyta kontakter för det företag hon arbetar för. Och nu var hon på genomresa i norden för att etablera sig själv och hade tagit en helg extra i Stockholm för att återkoppla till gamla vänner. Och mig. Vi träffades senast i Paris i november och fick då en mycket minnesvärd vistelse tillsammans med henne och hennes man. Vi åt gott, drack godare och levde godast tillsammans.

Min far har alltid pratat om sin barndom på ett speciellt sätt, ur hans synpunkt, men jag tror jag sagt det förr.. det finns alltid två sidor av ett mynt, och Birgitta har ett helt annat sätt att berätta historier på, hon kommer ihåg samma händelser fast ur en kvinnas synvinkel. Lite mer detaljrikt, lite mer kuriosa och hon har ett lite mer levande berättarmönster än min far, som gärna berättar HUR det var och därmed basta. Birgitta berättar mer mysigt, lite mer atmosfär, kommer ihåg smådetaljer som var fiken låg där dom brukade fika, vilka lekar de brukade leka, hur godiset smakade, och hur farmor snodde pengar ur barnens sparbössor.

Jag var lite skraj att det inte skulle gå att umgås med henne nu. Hon ville gärna bjuda mig på fika på ett gammaldags fik någonstans, och eftersom jag vet att barnen Johansson brukade fika på Sundbergs konditori vid Järntorget i gamla stan beslöt vi att träffas där, och det visade sig mycket riktigt att det var ett av hennes favoritfik på jorden... :)
fullträff redan där.. vi åt bakesler och drack te och cola... det var riktigt najs, hon berättade jättemycket små kuriosa händelser ur 50 och 60 talets stockholm, vad de brukade göra, var de lekte, var de köpte sina kläder, var de gick i skola, hur det var att gå i skolan, vad de gillade och inte gillade, hur de bråkade och om vad... det var ett stycke familjehistoria som pusslades ihop...

vi satt där och pratade, om hur det egentligen gick till när farmor och farfar kom till sverige, om hur farmor var som person, och hur jag upplevde henne, hur Birgitta upplevde henne, om syskonrelationer om kärleksliv, om promiskuösa svenskor vs brittiska brudar.... om intressen och tro.. om allt mellan himmel och jord. Birgitta har en fantasiskt fin förmåga att fånga ens intresse, att kunna öppna upp sig och blotta sin själv för en faster är inget jag är bortskämd med, men det föll sig så naturligt med Birigtta..

Birgitta har inga egna barn, och när jag berättar om min livssituation om hur jag lever och tänker och tycker så ser jag att det tänds en liten moder i Birgitta, en längtan efter de barn hon aldrig haft, jag börjar inse hur hon funkar, hur hon tänker.. det är intressant...

Jag berättar för henne om mitt krucifix som jag tappade på IKEA, och hon blir alldeles tårögd. När jag berättar om Fader Kristian, om hur mycket han betydde för mig, och hur ledsen jag var när han gick bort, om att det endast har funnits två personer som berört min själ. Farmor och Fader Kristian. Två vitt skilda personer men ändå så lika, så fulla av kärlek och värme, medmänsklighet och omtanke...
Då frågar Birgitta mej om jag är ledig den 6 och 7:e mars... vilket jag är.. och då berättar Birgitta om att när farmor konverterade till katolicismen i slutet av 40-talet, så skedde det här i Stockholm, i S.t Eriks katolska kyrka på folkkungagatan 46 på södermalm. Där är alla tre syskonen Johansson döpta, tagit emot första heliga kommunionen och konfirmerade, där har barnen Johansson gått i skola, där har dom sjungit i kör, biktat sig, lekt och firat... När min Farmor konverterade fick hon ett kors i guld, detta kors fick sedan min faster Birgitta som gåva när hon tog emot sin första heliga kommunion, detta kors använder inte faster längre. Så hon vill att jag ska ha det.

Ha då i åtanke att jag i början på det nya millenniet, den 7 april 2003 upptogs i den heliga katolska gemenskapen i S.t Eriks katolska kyrka på folkkungagatan 46 på Södermalm i Stockholm, där tog jag emot konfirmationens heliga sakrament och biktar mig... där leker jag och firar... precis som farmor och barnen Johansson har gjort. Fatta vilken fin gåva, vad en gammal faster kan komma att betyda för mig..

Berättar även om ett litet projekt som kanske är större än jag egentligen förstår, kommer att föra mina vägar till Spanien på en upptäcktsfärd i det förgångna... men att det finns ett litet krux.. att jag kommer få stå för en liten del av kostnaden själv, och att det kan sätta käppar i hjulet. I samma veva berättar jag om min dröm, den dröm jag bär inom mej, vad jag helst av allt vill göra som arbetsför människa. Vad jag vill göra för att få ihop till brödfödan. Då får hon återigen den där tåren i ögonvrån och säger till mej, samtidigt som hon tar mig i hand - klart att du skall åka till spanien, det kan vara en början på din dröm. Jag kommer betala din del av resan om du får följa med. Men det är klart att du skall följa med.

Att efter 26 år på denna jord återkonekta med sin gamla faster kan betyda så mycket för ens självkänsla, att för första gången på länge känna att släkten är som den ska vara. Att känna att banden bara växer sig större och större.... det värmer en ung mans hjärta.

Efter vårt långa samtal på fiket säger hon: Nej nu vill jag ha ett glas vin. Du dricker väl vin? (eh.. ja jo det var ju en understatement.. haha)

Så vi går på jakt efter nån "svensk" krog i gamla stan.. men går inte så långt förrän vi stöter på en restaurang, hon tittar på klockan och säger: men klockan är ju 18.. klart vi ska äta! Vi går in här...
vi fick ett bord och det kom att bli en alldeles mysig afton i gamla stan. Vi åt lamm, drack chilenskt vin och fortsatte prata..... till råge på allt kom det en pensionerad läkare och satte sig i ett hörn, plockade upp ett gammalt tyskt dragspel och spelade Taubelåtar.... det var sådär mysigt som det kan vara i en hollywood film. Vi börjar prata Holland, om att söka sina rötter, om att jag ska börja plugga holländska bara på skoj, om våra släktingar i holland som jag inte har nån större vetskap om, men som Birgitta vet deso mer om... hur en av hennes kusiner målar tavlor och att hon beställt ett par, om att min far har beställt en, och att jag gärna skulle vilja ha en... som jag tror att min far har beställt, men som Birgitta skulle se till att blev klar. För tydligen finns inte så många kvar i livet av släkten Ankermsith/Johansson där nere, och att de är jättenyfikna på oss här uppe i norden, och jag är jättenyfiken på dom. Vi pratade om min käre Tante Leen (holländsk artist från 50-talet som sjöng holländska låtar) om hur hon finns staty i Amsterdam, och hur hon kommer ihåg hur dom som små barn brukade dricka te hemma hos Tante Leen...

Det slutar med att vi bestämde oss för att fira jul nere i Holland i år. Ha en liten familjeåterträff... lära känna avlägsna släktingar. Faster Birgitta och jag kommer planer allt... för att ta ner mor och far och lillebror och "svägerska" ner till Holland för att träffa vår okända del av familjen. Jag är mäkta förvånad över hur generös min faster är. So not the rich old relative hon är som jag alltid trott... vilket stort hjärta hon har.. En mycket fin kvinna.

Ja, hon må vara förmögen, och vem vet, kanske jag någondag kommer få ärva henne, men jag hoppas verkligen att vi får många mysiga stunder tillsammans min faster och jag. Hon är en mycket sällsynt kvinna i dagens samhälle, en kvinna med ett oerhört stort hjärta och en enorm förmögenhet ... i form av medmänsklighet.. Och det är det jag önskar mig mest att jag kommer få ärva den delen av henne en vacker dag.. att jag kan ge till människor i min ogivning lika mycket som hon ger mig. Medmänsklighet, kärlek och värme.

until dess: Auf Wiedersehen!

Integration...

Satt och tittade på ett program på utbildningsradion om integritet......av och med s.k nysvenskar.
Jag älskar att umgås med invandrare - de är betydligt mer roligare och hittar på galnare grejer än vi svenskar gör. Dessutom berikar de ens liv med en massa smågrejer, alltifrån slang till maträtter, kultur kallas det visst på finsvenska.

Hursomhaver, programmet tog upp synen på invandrare, hur de bor där i tensta och rinkeby i sina cementklossar och jobbar som lokalvårdare åt oss rika svenskar. Hur vi "renrasiga" svenskar ser ner på deras "fula" språk, hur de förvanskar vårt språk. Hur "de" inte ser någon skillnad på dialekter och "sitt" språk. Varför inte det fanns några invandrare på allsång på skansen etc etc...

Då känner jag såhär. Fine. Om man gör en sån grej på utbilndingsradion i utbildningssyfte, så känns det faktiskt helt okej, man tar nåra fördomar, spär på dom jättemycket och spinner på hela programmet så. Soft. Då reagerar medelsvenson som jag jättemycket och tycker att nee så där är det ju inte alls, så tänker man igenom sin livssituation och inser att man är jävligt fördomsfull och förstår att världen är snedvriden.

Men då kommer ju även sanningen ikapp en. Jag har ingenting emot att bo i förorten. Jag tränar i förorten, jag jobbar i förorten, jag festar till det i förorten. Jag går hellre till arabaffären och handlar än till ICA:n. Jag lyssnar helst inte på svensk musik, jag äter ogärna svensk mat, jag tittar nästintill aldrig på svensk film, svensk humor suger, väljer bort H&M, dricker inte svensk öl, inte svenskt mineralvatten etc etc... I det stora hela taget tycker jag att svenskheten är jävligt ointressant.
Om invandrare vill integreras i det svenska samhället, och om samhället vill integrera invandrare, varför gör vi inget åt det då? Det är väl bara att vi svenskar helt och hållet opretantiöst intresserar oss mer genuint och äkta.

Jag har ett jättedåligt exempel på integration och att bete sig osvenskt. Tänk dej, en ensamstående karriärskvinna i hennes mid30's... hon e kåt, knullar runt, träffar karlar, men har inte träffat rätt, ingen som hon vill ha barn i hop med. Hon adopterar en kinesunge a la Angelina Jolie.. jättefin gest tycker jag. Dels slipper barnet misär, kvinnan skaffar sig en livskamrat som varar betydligt längre än en hund, och som ger betydligt mycket mer utbyte än en katt... Kvinnan börjar intressera sig för asien.. hon har käkat sushi jättemånga år och gillar allt med hetta och kokosmjölk. Hennes skafferi är rätt tomt men om hon hade fått välja att ha mer tid över i köket hade hon valt att ha skafferiet fullt med torkade chilifrukter, kokosmjölksburkar, färsk ingefära, citrongräs i kruka, och andra spännande asiatiska grejer, hon hade helst velat äta med pinnar hela tiden.
Hennes hem är rätt skandinaviskt, men eftersom hon känner sig lite som en asiat har hon en rislampa i vardagsrummet och en mysig sån koreansk tyglampa i sovrummet, det ger lixom en genuin stämning som påminner om att hon snart adopterar ett stackars barn.
Vi hoppar fram i tiden. Hon har fått sitt barn, barnet är 5-6 år gammalt, och mamman klär barnet i kinatofflor och kimono.. och själv går hon klädd i sån där sidenklänning. Tar med barnet till tibetföreningen och hänger på låset till etnografiska museet varje lördag för att integrera sig med sitt barn..... eller? Sen umgås hon på eftermiddagen med ett gäng andra käringar som också adopterat kinesbarn för att umgås och diskutera likehete och skillnader.. så kan de asiatiska ungarna leka asiatiska lekar med varandra....... eller??
Hoppas ni fattar.. det bli lixom motsättningar... det blir lixom bara helt fel...

likadant när man problematiserar invandring ur ett invandrarperspektiv. Kände en gång en tjej som var muslim. En helt underbar varelse, full av liv. Hon hade vist 9 syskon och var väl integrerad i det svenska samhället, rätt sekulariserad släkt å allt sånt.. men så ville tjejen få uppmärksamhet och på ett mycket väl genomtänkt sätt använde hon sin slöja som en fribiljett till kändisstatus.. eller ja, det är väl inte många som egentligen vet vem hon är men hon får iaf jobba med sitt drömjobb.. träffade på denna kvinna för ett tag sedan... UTAN slöja... med svensk pojkvän.... nåt som hon aldrig skulle ha kunnat tänka sig för 5 år sedan... då blir jag så här stäld igen.. vad hände med dina bergsfasta principer.. och JA.. man får ändra uppfattning, men ändå... likadant med utbildningsradions fukkade reportage från röda linjen... och hur ska vi säga, hur de skildrade den kulturella skillnaden mellan Bredäng och Mälarhöjden. OH PLEASE!!

De tog upp att husen såg annorlunda ut, att dom antagligen snackade annorlunda, att dom såg ner på Ison och Fille och Daniel... för att dom tre i sin tur bodde på "fel" sida av mälarhöjden, att dom tre snackade "fulsvensksa" att dom tre "förmodligen var knarkare" .....................

Det är ju så man dör... det är ju de som är som dom tre som ställer sig själva utanför... Det är så korkat att dra alla över en kant... att sätta upp osynliga gränser, vist fine, jag kan förstå att det finns osynliga gränser, men det är ju klart, höghus vs. Villa.... det är ju klart att det blir en liten gräns, och Walla habib... jag har inte heller råd å bo i villa... jag bor i lägenhet för att det är billigare... men inte ser jag ner på dom som bor i villa broschan... en vacker dag säg jag svär, kommer du och jag bo grannar med varandra i Enskede... i två fina villor med vackra trappor med pelare... det kommer va cok najs jao. Men det kommer inte att komma flygande som stekta sparvar... tvärtom broschan.. vi kommer behöva jobba som fan för att överhuvudtaget ha råd att kunna planera en sådan investering.. så kom igen, visa framfötterna, SKIT I POLITISKT LADDADE ORD SOM INTEGRATION... var dej själv, gör det du tycker e kul... så kommer du integreras automatiskt... Walla, säg jag svär....

Nytt fiskt liv

Det är ett nytt år, jag har inte skrivit i min blogg på jättelänge!! Folk som verkligen läser har frågat varför jag inte skriver... och det finns ett svar. Jag har vart så jävla stressad.

Igår satt jag 6 timmar på SöS Akutmottagning. Hade jätteont i bröstet, och trodde väl att hjärtat var på väg att lägga av. Har känt så till och från i några dagar. Bestämde mig för att kolla upp.
Tänk dig att jobba 6 dagar i veckan, och den enda lediga dagen du har ska du träffa kompisar, som du aldrig hinner träffa, dricka öl, gå på bio, spela teater, rita teckningar etc etc... jag lovar dej och din morsa att det inte kommer att fungera särskilt länge.

Fick några dagars sjukledigt. Något som egentligen är helt obehövligt, med tanke på att det inte var något fel på mig. Fullt frisk, alla värden var superba. Allt var bäst. Men jag mår inte bra! Jag behöver vila mig!! Så, nu har jag börjat mitt nya friskare liv.

Kardeologen sa de förödande orden som jag känt till men som alla andra förnekar. Kardeologen kunde inte se huruvida mitt hjärta var 110 % jättefriskt pga att jag är för tjock!

"Du är tjock! Jag kan inte se, Ultraljud går inte genom fett, du är för tjock"

Pinsamt? Nej. Absolut inte. Det är alltid så när jag skall ta itu med mitt liv, att det krävs ett litet mothugg för att få tummen ur röven. Jag vill börja träna. Lägga om min kost och blicka framåt.
Jag siktar inte på att bli en ny Schenkenberg, jag vill få en sundare kropp. Kroppen är andens tempel och hade jag vart anden hade jag inte vela vara i detta tempel. Så enkelt är det. Så från 1 februari 2007... börjar min resa. Min resa till ett lite bättre liv förhoppningsvis lite mer enerig och ett positivare intryck!

Var på mig! stötta mig och gnäll på mig! Annars funkar det inte! Jag behöver höra att jag e för tjock för att få det att funka!