Igår fick jag ett samtal från min faster.

Min "gamla" faster. Ja, vi kallar henne så, vi har alltid kallat henne så. Ni vet, " du har en gammal faster i ett avlägset land som nu har dött, ni står som den ende arvingen och hennes förmögenhet tillfaller er." Min far har talat om henne som en gammal faster som jag och min bror en gång kommer få ärva.

När jag träffade henne för första gången på riktigt, föreställ er att ni träffade henne när ni var 9 år.. vad kommer man ihåg av det lixom. Men när jag var 17 träffade jag henne igen, på riktigt, vi fick flera dagar tillsammans, och den bild jag hade av min gamla faster från england stämde inte riktigt.. hon var allt som en gammal faster inte ska vara.. haha...

Ung och fräsh, lång, ståtlig, världsvan, vacker och rik.... Well.. har träffat henne några gånger sen dess, och nu har hon i sitt arbete utökat sitt arbetsområde till att täcka norden. Så hon kommer pendla mellan Frankrike, Österrike, Nederländerna, Tyskland, Norge, Danmark, Finland och Sverige för att knyta kontakter för det företag hon arbetar för. Och nu var hon på genomresa i norden för att etablera sig själv och hade tagit en helg extra i Stockholm för att återkoppla till gamla vänner. Och mig. Vi träffades senast i Paris i november och fick då en mycket minnesvärd vistelse tillsammans med henne och hennes man. Vi åt gott, drack godare och levde godast tillsammans.

Min far har alltid pratat om sin barndom på ett speciellt sätt, ur hans synpunkt, men jag tror jag sagt det förr.. det finns alltid två sidor av ett mynt, och Birgitta har ett helt annat sätt att berätta historier på, hon kommer ihåg samma händelser fast ur en kvinnas synvinkel. Lite mer detaljrikt, lite mer kuriosa och hon har ett lite mer levande berättarmönster än min far, som gärna berättar HUR det var och därmed basta. Birgitta berättar mer mysigt, lite mer atmosfär, kommer ihåg smådetaljer som var fiken låg där dom brukade fika, vilka lekar de brukade leka, hur godiset smakade, och hur farmor snodde pengar ur barnens sparbössor.

Jag var lite skraj att det inte skulle gå att umgås med henne nu. Hon ville gärna bjuda mig på fika på ett gammaldags fik någonstans, och eftersom jag vet att barnen Johansson brukade fika på Sundbergs konditori vid Järntorget i gamla stan beslöt vi att träffas där, och det visade sig mycket riktigt att det var ett av hennes favoritfik på jorden... :)
fullträff redan där.. vi åt bakesler och drack te och cola... det var riktigt najs, hon berättade jättemycket små kuriosa händelser ur 50 och 60 talets stockholm, vad de brukade göra, var de lekte, var de köpte sina kläder, var de gick i skola, hur det var att gå i skolan, vad de gillade och inte gillade, hur de bråkade och om vad... det var ett stycke familjehistoria som pusslades ihop...

vi satt där och pratade, om hur det egentligen gick till när farmor och farfar kom till sverige, om hur farmor var som person, och hur jag upplevde henne, hur Birgitta upplevde henne, om syskonrelationer om kärleksliv, om promiskuösa svenskor vs brittiska brudar.... om intressen och tro.. om allt mellan himmel och jord. Birgitta har en fantasiskt fin förmåga att fånga ens intresse, att kunna öppna upp sig och blotta sin själv för en faster är inget jag är bortskämd med, men det föll sig så naturligt med Birigtta..

Birgitta har inga egna barn, och när jag berättar om min livssituation om hur jag lever och tänker och tycker så ser jag att det tänds en liten moder i Birgitta, en längtan efter de barn hon aldrig haft, jag börjar inse hur hon funkar, hur hon tänker.. det är intressant...

Jag berättar för henne om mitt krucifix som jag tappade på IKEA, och hon blir alldeles tårögd. När jag berättar om Fader Kristian, om hur mycket han betydde för mig, och hur ledsen jag var när han gick bort, om att det endast har funnits två personer som berört min själ. Farmor och Fader Kristian. Två vitt skilda personer men ändå så lika, så fulla av kärlek och värme, medmänsklighet och omtanke...
Då frågar Birgitta mej om jag är ledig den 6 och 7:e mars... vilket jag är.. och då berättar Birgitta om att när farmor konverterade till katolicismen i slutet av 40-talet, så skedde det här i Stockholm, i S.t Eriks katolska kyrka på folkkungagatan 46 på södermalm. Där är alla tre syskonen Johansson döpta, tagit emot första heliga kommunionen och konfirmerade, där har barnen Johansson gått i skola, där har dom sjungit i kör, biktat sig, lekt och firat... När min Farmor konverterade fick hon ett kors i guld, detta kors fick sedan min faster Birgitta som gåva när hon tog emot sin första heliga kommunion, detta kors använder inte faster längre. Så hon vill att jag ska ha det.

Ha då i åtanke att jag i början på det nya millenniet, den 7 april 2003 upptogs i den heliga katolska gemenskapen i S.t Eriks katolska kyrka på folkkungagatan 46 på Södermalm i Stockholm, där tog jag emot konfirmationens heliga sakrament och biktar mig... där leker jag och firar... precis som farmor och barnen Johansson har gjort. Fatta vilken fin gåva, vad en gammal faster kan komma att betyda för mig..

Berättar även om ett litet projekt som kanske är större än jag egentligen förstår, kommer att föra mina vägar till Spanien på en upptäcktsfärd i det förgångna... men att det finns ett litet krux.. att jag kommer få stå för en liten del av kostnaden själv, och att det kan sätta käppar i hjulet. I samma veva berättar jag om min dröm, den dröm jag bär inom mej, vad jag helst av allt vill göra som arbetsför människa. Vad jag vill göra för att få ihop till brödfödan. Då får hon återigen den där tåren i ögonvrån och säger till mej, samtidigt som hon tar mig i hand - klart att du skall åka till spanien, det kan vara en början på din dröm. Jag kommer betala din del av resan om du får följa med. Men det är klart att du skall följa med.

Att efter 26 år på denna jord återkonekta med sin gamla faster kan betyda så mycket för ens självkänsla, att för första gången på länge känna att släkten är som den ska vara. Att känna att banden bara växer sig större och större.... det värmer en ung mans hjärta.

Efter vårt långa samtal på fiket säger hon: Nej nu vill jag ha ett glas vin. Du dricker väl vin? (eh.. ja jo det var ju en understatement.. haha)

Så vi går på jakt efter nån "svensk" krog i gamla stan.. men går inte så långt förrän vi stöter på en restaurang, hon tittar på klockan och säger: men klockan är ju 18.. klart vi ska äta! Vi går in här...
vi fick ett bord och det kom att bli en alldeles mysig afton i gamla stan. Vi åt lamm, drack chilenskt vin och fortsatte prata..... till råge på allt kom det en pensionerad läkare och satte sig i ett hörn, plockade upp ett gammalt tyskt dragspel och spelade Taubelåtar.... det var sådär mysigt som det kan vara i en hollywood film. Vi börjar prata Holland, om att söka sina rötter, om att jag ska börja plugga holländska bara på skoj, om våra släktingar i holland som jag inte har nån större vetskap om, men som Birgitta vet deso mer om... hur en av hennes kusiner målar tavlor och att hon beställt ett par, om att min far har beställt en, och att jag gärna skulle vilja ha en... som jag tror att min far har beställt, men som Birgitta skulle se till att blev klar. För tydligen finns inte så många kvar i livet av släkten Ankermsith/Johansson där nere, och att de är jättenyfikna på oss här uppe i norden, och jag är jättenyfiken på dom. Vi pratade om min käre Tante Leen (holländsk artist från 50-talet som sjöng holländska låtar) om hur hon finns staty i Amsterdam, och hur hon kommer ihåg hur dom som små barn brukade dricka te hemma hos Tante Leen...

Det slutar med att vi bestämde oss för att fira jul nere i Holland i år. Ha en liten familjeåterträff... lära känna avlägsna släktingar. Faster Birgitta och jag kommer planer allt... för att ta ner mor och far och lillebror och "svägerska" ner till Holland för att träffa vår okända del av familjen. Jag är mäkta förvånad över hur generös min faster är. So not the rich old relative hon är som jag alltid trott... vilket stort hjärta hon har.. En mycket fin kvinna.

Ja, hon må vara förmögen, och vem vet, kanske jag någondag kommer få ärva henne, men jag hoppas verkligen att vi får många mysiga stunder tillsammans min faster och jag. Hon är en mycket sällsynt kvinna i dagens samhälle, en kvinna med ett oerhört stort hjärta och en enorm förmögenhet ... i form av medmänsklighet.. Och det är det jag önskar mig mest att jag kommer få ärva den delen av henne en vacker dag.. att jag kan ge till människor i min ogivning lika mycket som hon ger mig. Medmänsklighet, kärlek och värme.

until dess: Auf Wiedersehen!