När jag var liten tyckte min mor om att restaurerar möbler och hålla på. Det är sånt man gör på landet. När närmaste IKEA ligger i ett annat land. När man är lagom mycket gröna vågen lixom.
Min lillebror hade också en febläss för att restaurera möbler, så han fick hänga på. Sen fick han lite andra intressen som Judo, Karate, Segling etc etc. och aktiviteterna började krocka. Det var i samma veva som jag ropade in en kista på en auktion, kistan ville jag sen restaurera.
Hängde med mamma och lillebror ett antal gånger. Det var sådär lagom mysigt, stökigt, illaluktande men med gemenskap lixom.
Lillebror var borta en gång när en av käringarna som var där kläcker ur sig de förödande orden: Kvann har du hede vackää buone idaa då? (Var har du det vackra barnet idag då?) Dessa ord har på nåt sätt etsat sig fast i mitt medvetande. Jag skulle aldrig vid min vildaste fantasi ens tillskriva mig de epiteten.. Det vackra barnet... Nej... det är Min lillebror som är det...
Nu har det vart påsk och min lillebror har vart på besök. Lillebror har blitt stor. Letar hus, köpt sprillans ny bil, planerar ungar.... OMFG... lev livet för fan.
Han framstår rätt ofta som idealet. Har gjort allt i rätt ordning : Växt upp, gjort revolt, flyttat hemifrån, pluggat, jobbat utomlands, kom tillbaka hem, flyttade hemifrån igen, omskolade sig, skaffade flickvän, flyttade ihop, förlovade sig, köpte bil ihop, åkte på första semestern tillsammans, letar hus, planerar barn..
Själv var jag rätt skötsam som unge, lite taskig barndom, självmordstankar, utanförskap, flydde hemifrån (gjorde allt för att komma bort), började plugga, drog till sverige, började gymnasiet, köpte lägenhet, tog studenten, jobbade på Mc Donalds, kom in på lhs, jobbar på IKEA extra, tar sabbatsår, bor i andrahand, har kaos inside.....
Well... så olika är vi.
Lillebror och flicka ville ut och festa. Flickan är liten. Well, kompis ska dra utomlands för att plugga, vi skulle ha nåra avskedsöl, lillebror och flicka fick följa med. Halva arbetsplatsen är fulla och är där..
Kommentarer? Fan vilken snygg bror du har. Okej att du ser bra ut, men K. är snygg. Gud vad han är snygg din bror. Jaha.... no comments.. jag förstår. Eller jag menar jag vet, jag är uppväxt med honom. Han har alltid funnits där, jag känner honom, han är för fan min bror. Snyggare människor har jag väl sett.....
2007-04-11
2007-04-10
Nunnan
Var det någon mer än jag som råkade se den mycket fina dokumentären om Marta Cavallin som sändes i SVT 1 i söndags?
Att jag är katolik är ingen större hemlighet. Och som så många andra katoliker med mig så finns det en inre längtan, en längtan att fullfölja Guds vilja. Jag tror att när jag föddes så hade Gud en väg för mig och mitt liv. Ett mål som jag under min livstid måste fullfölja.
Under årens lopp får en människa vara med om många vägskäl. Den fria viljan är något av den största gåvan vi människor har. Men att välja rätt vägskäl, att följa sitt hjärtas djupaste önskan är inte alltid så enkelt. Vi är alla människor, vi har vår fria vilja och valet att göra rätt eller fel. Ibland är det felaktiga valet det enklaste. Och det i sin tur leder oss in på fel vägar här i livet. Tro mig jag har gjort så många snedsteg i mitt liv. Men det beytder inte att jag har en stark inre längtan att få välja rätt, att ta den breda enkla vägen mot målet.
Ett steg att förstå Guds plan med mitt liv gjordes i höstas, då jag mer eller mindre tvingade mig själv att gå i kloster under en s.k Långhelg (ons-sönd).Självklart var det ett frivilligt val, och jag gjorde det för att jag hoppades och trodde på att det skulle göra mig gott. Retreaten var nere hos karmelitbröderna i Tågarp i skåne. En tyst retreat med mycket inre bön, stillhet och tillbejdan. Något som till en början var skitsvårt. Jag ville bara springa därifrån och aldrig mer sätta min fot där igen. Men samtidigt så tänkte jag att det nog bara gör mig gott att stanna kvar. Jag behöver nog koppla ifrån och gå in i mig själv och gå upp i Gud för en helg. EN helg i mitt liv är väl ingenting....
Dag tre hade det lagt sig. Då hade jag kunnat stanna kvar hos bröderna ett tag till. Det var så rofyllt och så fint. Det gav mig så mycket att inte bry sig om värdsliga ting som vilken musik jag lyssnar på just nu, eller vad jag har på mig för kläder, eller varför bussen är försenad. Utan att helt och fullt koncentrera mig på Gud genom det allraheligaste. Att släppa alla onödiga tankar, att rensa ur och börja om på nytt. Eller att tänka igenom mitt liv och ta lärdom av sina snedsteg... eller hur jag ska förklara.
Sista dagen skulle vi fira mässa hos systrarna i Glumslöv. Systrarna lever ett betydligt mer komplentativt liv än bröderna. I total avskildhet, tysthet och bön. Tanken på att träffa dessa systrar var skrämmande. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Vad skulle jag tycka?
Men mötet med dessa underbara systrar var så vackert. Så rogivande, så fint. Den syster som fastnade i mitt medvetande var en syster som kallades Syster Maria av bebådelsen. aka Marta Cavallin. Som dokumentären på SVT handlade om. När jag fick nys om den dokumentären kom känslan jag hade i klostret tillbaka. Känslan av frid och ro. Känslan av total lycka, vetskapen om Guds eviga kärlek. Syster Maria av bebådelsen beskrivs i dokumentären som vilken ung tjej som helst, med en "onormal" kallelse. Iallafall för att vara en svensk tjej från landet. Hon har fullt ut underkastat sig Guds vilja, lagt sitt liv till Guds befogande. En så fin gest kan knappast beskrivas. Speciellt om du är sekulariserad svensson. då kommer du antagligen att förkasta hennes livsval med den klassiska kommentaren: JA om hon har valt det själv och är lycklig så är det väl okej, men hon verkar ju inte va helt normal i huvet.
Familjen Cavallin framstår för mig som en mycket harmonisk och fin familj, en familj så som jag skulle vilja att alla familjer var. Stor, varm och glad - lycklig.
Jag har som sagt var träffat Syster Maria och jag såg på henne att det hon gör med sitt liv det gör hon av sann glädje av kärlek till Gud och för att göra det lilla hon kan för mänskligheten. Bara vetskapen om att det finns människor som offrar sig så i dagens samhälle värmer mitt hjärta, att det finns så osjälviska människor gör att jag blir alldeles varm i hjärtat.
Samtidigt som det ställer en massa frågor om och om till mitt eget medvetande. Vad är Guds plan med mig? Hur hittar jag vägen som Gud har stakat för mig? Hur hittar jag tillbaka till ruta ett, för att pånytt kunna hitta rätt väg framåt i livet? Tänk om jag inte gör det Gud har för avsikt att jag ska göra?
Frågorna är så många, men svaren är så få. Ställer jag frågan till någon får jag ett svar, ställer jag den till någon annan får jag ett annat svar och om jag ställer samma fråga till en tredje part får jag ett tredje svar etc etc. Att försöka sålla fram det rätta alternativet bland alla svarsalternativ är inte så enkelt.
Men å andra sidan, det ska nog inte vara så enkelt.
Jag ska börja hos mig själv, finna svaret inom mig själv, inte lyssna på någon annan än mig själv och Gud. Försöka lyssna till Guds röst..... Jag har drömmar jag vill uppfylla inom min livstid. Jag har planer jag vill förverkliga. Skall bara ta reda på om dessa planer är rätt för mig eller om jag skall leta vidare, försöka finna nya vägar att gå på, som leder in mig på rätt spår.
Därför kära medmänniska skall jag forstätta gå......
På återskrivande... herrå
Att jag är katolik är ingen större hemlighet. Och som så många andra katoliker med mig så finns det en inre längtan, en längtan att fullfölja Guds vilja. Jag tror att när jag föddes så hade Gud en väg för mig och mitt liv. Ett mål som jag under min livstid måste fullfölja.
Under årens lopp får en människa vara med om många vägskäl. Den fria viljan är något av den största gåvan vi människor har. Men att välja rätt vägskäl, att följa sitt hjärtas djupaste önskan är inte alltid så enkelt. Vi är alla människor, vi har vår fria vilja och valet att göra rätt eller fel. Ibland är det felaktiga valet det enklaste. Och det i sin tur leder oss in på fel vägar här i livet. Tro mig jag har gjort så många snedsteg i mitt liv. Men det beytder inte att jag har en stark inre längtan att få välja rätt, att ta den breda enkla vägen mot målet.
Ett steg att förstå Guds plan med mitt liv gjordes i höstas, då jag mer eller mindre tvingade mig själv att gå i kloster under en s.k Långhelg (ons-sönd).Självklart var det ett frivilligt val, och jag gjorde det för att jag hoppades och trodde på att det skulle göra mig gott. Retreaten var nere hos karmelitbröderna i Tågarp i skåne. En tyst retreat med mycket inre bön, stillhet och tillbejdan. Något som till en början var skitsvårt. Jag ville bara springa därifrån och aldrig mer sätta min fot där igen. Men samtidigt så tänkte jag att det nog bara gör mig gott att stanna kvar. Jag behöver nog koppla ifrån och gå in i mig själv och gå upp i Gud för en helg. EN helg i mitt liv är väl ingenting....
Dag tre hade det lagt sig. Då hade jag kunnat stanna kvar hos bröderna ett tag till. Det var så rofyllt och så fint. Det gav mig så mycket att inte bry sig om värdsliga ting som vilken musik jag lyssnar på just nu, eller vad jag har på mig för kläder, eller varför bussen är försenad. Utan att helt och fullt koncentrera mig på Gud genom det allraheligaste. Att släppa alla onödiga tankar, att rensa ur och börja om på nytt. Eller att tänka igenom mitt liv och ta lärdom av sina snedsteg... eller hur jag ska förklara.
Sista dagen skulle vi fira mässa hos systrarna i Glumslöv. Systrarna lever ett betydligt mer komplentativt liv än bröderna. I total avskildhet, tysthet och bön. Tanken på att träffa dessa systrar var skrämmande. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Vad skulle jag tycka?
Men mötet med dessa underbara systrar var så vackert. Så rogivande, så fint. Den syster som fastnade i mitt medvetande var en syster som kallades Syster Maria av bebådelsen. aka Marta Cavallin. Som dokumentären på SVT handlade om. När jag fick nys om den dokumentären kom känslan jag hade i klostret tillbaka. Känslan av frid och ro. Känslan av total lycka, vetskapen om Guds eviga kärlek. Syster Maria av bebådelsen beskrivs i dokumentären som vilken ung tjej som helst, med en "onormal" kallelse. Iallafall för att vara en svensk tjej från landet. Hon har fullt ut underkastat sig Guds vilja, lagt sitt liv till Guds befogande. En så fin gest kan knappast beskrivas. Speciellt om du är sekulariserad svensson. då kommer du antagligen att förkasta hennes livsval med den klassiska kommentaren: JA om hon har valt det själv och är lycklig så är det väl okej, men hon verkar ju inte va helt normal i huvet.
Familjen Cavallin framstår för mig som en mycket harmonisk och fin familj, en familj så som jag skulle vilja att alla familjer var. Stor, varm och glad - lycklig.
Jag har som sagt var träffat Syster Maria och jag såg på henne att det hon gör med sitt liv det gör hon av sann glädje av kärlek till Gud och för att göra det lilla hon kan för mänskligheten. Bara vetskapen om att det finns människor som offrar sig så i dagens samhälle värmer mitt hjärta, att det finns så osjälviska människor gör att jag blir alldeles varm i hjärtat.
Samtidigt som det ställer en massa frågor om och om till mitt eget medvetande. Vad är Guds plan med mig? Hur hittar jag vägen som Gud har stakat för mig? Hur hittar jag tillbaka till ruta ett, för att pånytt kunna hitta rätt väg framåt i livet? Tänk om jag inte gör det Gud har för avsikt att jag ska göra?
Frågorna är så många, men svaren är så få. Ställer jag frågan till någon får jag ett svar, ställer jag den till någon annan får jag ett annat svar och om jag ställer samma fråga till en tredje part får jag ett tredje svar etc etc. Att försöka sålla fram det rätta alternativet bland alla svarsalternativ är inte så enkelt.
Men å andra sidan, det ska nog inte vara så enkelt.
Jag ska börja hos mig själv, finna svaret inom mig själv, inte lyssna på någon annan än mig själv och Gud. Försöka lyssna till Guds röst..... Jag har drömmar jag vill uppfylla inom min livstid. Jag har planer jag vill förverkliga. Skall bara ta reda på om dessa planer är rätt för mig eller om jag skall leta vidare, försöka finna nya vägar att gå på, som leder in mig på rätt spår.
Därför kära medmänniska skall jag forstätta gå......
På återskrivande... herrå
Talang 2007
Kommer precis innanför dörren efter en fem timmar lång inspelning av Talang 2007.
Well, misstolka mig rätt, jag har ingen talang att visa upp, jag var där som publik så klart. Mest på skoj, för att det är kul med tv-inspelningar och för att få synas nåra sekunder i publikklipp.. mina 15 minutes of fame är inte riktigt förbrukade än ha ha ha..
Att se folk göra bort sig a la American Idol är alltid lika underhållande.
Jag besökte inspelningen för att få mig ett gott skratt. Men trodde jag skulle bli besviken. Skulle vi i kalla sverige kunna bjuda tillräckligt på oss själva för att hitta en talang värd 1 miljon svenska kronor?
Det var 22 bidrag som skulle spelas in, 6 av dessa gick vidare till en semifinal. Hade kanske inte de högsta förhoppningarna. Men jag blev glatt överraskad. Utan att avslöja för mycket så kommer vi i program #2 att få se en jätteduktig fotbollsjonglör, en hula hula dansande kvinna, en sittande minihäst, en tjockis jonglerande med eld, en duett med mor och dotter, riverdance och mycket mycket mer.
Och jag tror inte ni kommer bli besvikna. För folk är talangfulla, och bjuder på sig själva till fullo.
Juryn: Hanna Hedlund, Tobbe Trollkarl och Bert Karlson är en udda blandning som jag inte riktigt förstår varför dom är utvalda att utse nästa TV-miljonär. Men de gör hela tävlingen. Vi i publiken uppmanades att bua om vi tyckte att juryn hade fel. Vilket vi gjorde, men oftast var juryn och vi i publiken väldigt överrens.
Det skall bli kul att se hur långt programmet är, eftersom vi var där i fem hela långa och varma timmar.
Detta skall bli mitt nya gratisnöje... att gå som publik på inspelningar... det är görskojigt!
Kan varmt rekommendera och får en 4 i betyg av 5 möjliga. - då för att vi inte bjöds på något att dricka, och att kameran trycktes upp i nyllet på en ett x antal gånger helt utan förvarning... som om det var jag som hade talangen.. haha
Puss i ljumsken kära du
Well, misstolka mig rätt, jag har ingen talang att visa upp, jag var där som publik så klart. Mest på skoj, för att det är kul med tv-inspelningar och för att få synas nåra sekunder i publikklipp.. mina 15 minutes of fame är inte riktigt förbrukade än ha ha ha..
Att se folk göra bort sig a la American Idol är alltid lika underhållande.
Jag besökte inspelningen för att få mig ett gott skratt. Men trodde jag skulle bli besviken. Skulle vi i kalla sverige kunna bjuda tillräckligt på oss själva för att hitta en talang värd 1 miljon svenska kronor?
Det var 22 bidrag som skulle spelas in, 6 av dessa gick vidare till en semifinal. Hade kanske inte de högsta förhoppningarna. Men jag blev glatt överraskad. Utan att avslöja för mycket så kommer vi i program #2 att få se en jätteduktig fotbollsjonglör, en hula hula dansande kvinna, en sittande minihäst, en tjockis jonglerande med eld, en duett med mor och dotter, riverdance och mycket mycket mer.
Och jag tror inte ni kommer bli besvikna. För folk är talangfulla, och bjuder på sig själva till fullo.
Juryn: Hanna Hedlund, Tobbe Trollkarl och Bert Karlson är en udda blandning som jag inte riktigt förstår varför dom är utvalda att utse nästa TV-miljonär. Men de gör hela tävlingen. Vi i publiken uppmanades att bua om vi tyckte att juryn hade fel. Vilket vi gjorde, men oftast var juryn och vi i publiken väldigt överrens.
Det skall bli kul att se hur långt programmet är, eftersom vi var där i fem hela långa och varma timmar.
Detta skall bli mitt nya gratisnöje... att gå som publik på inspelningar... det är görskojigt!
Kan varmt rekommendera och får en 4 i betyg av 5 möjliga. - då för att vi inte bjöds på något att dricka, och att kameran trycktes upp i nyllet på en ett x antal gånger helt utan förvarning... som om det var jag som hade talangen.. haha
Puss i ljumsken kära du
2007-04-03
Jag och min hand...
Satt och tråksurfade på aftonbladet och fick se denna bild på Tobbe trollkarl.......... om man tittar bakom hans huvud ser man Nina lager, den hon pratar med.. det är jag.. ahhahaahahaha...Det man ser är mitt hår och min hand...
för att citera Iore i Nalle Puh: e jag populär nu?!
Subscribe to:
Posts (Atom)
