Nunnan

Var det någon mer än jag som råkade se den mycket fina dokumentären om Marta Cavallin som sändes i SVT 1 i söndags?

Att jag är katolik är ingen större hemlighet. Och som så många andra katoliker med mig så finns det en inre längtan, en längtan att fullfölja Guds vilja. Jag tror att när jag föddes så hade Gud en väg för mig och mitt liv. Ett mål som jag under min livstid måste fullfölja.

Under årens lopp får en människa vara med om många vägskäl. Den fria viljan är något av den största gåvan vi människor har. Men att välja rätt vägskäl, att följa sitt hjärtas djupaste önskan är inte alltid så enkelt. Vi är alla människor, vi har vår fria vilja och valet att göra rätt eller fel. Ibland är det felaktiga valet det enklaste. Och det i sin tur leder oss in på fel vägar här i livet. Tro mig jag har gjort så många snedsteg i mitt liv. Men det beytder inte att jag har en stark inre längtan att få välja rätt, att ta den breda enkla vägen mot målet.

Ett steg att förstå Guds plan med mitt liv gjordes i höstas, då jag mer eller mindre tvingade mig själv att gå i kloster under en s.k Långhelg (ons-sönd).Självklart var det ett frivilligt val, och jag gjorde det för att jag hoppades och trodde på att det skulle göra mig gott. Retreaten var nere hos karmelitbröderna i Tågarp i skåne. En tyst retreat med mycket inre bön, stillhet och tillbejdan. Något som till en början var skitsvårt. Jag ville bara springa därifrån och aldrig mer sätta min fot där igen. Men samtidigt så tänkte jag att det nog bara gör mig gott att stanna kvar. Jag behöver nog koppla ifrån och gå in i mig själv och gå upp i Gud för en helg. EN helg i mitt liv är väl ingenting....

Dag tre hade det lagt sig. Då hade jag kunnat stanna kvar hos bröderna ett tag till. Det var så rofyllt och så fint. Det gav mig så mycket att inte bry sig om värdsliga ting som vilken musik jag lyssnar på just nu, eller vad jag har på mig för kläder, eller varför bussen är försenad. Utan att helt och fullt koncentrera mig på Gud genom det allraheligaste. Att släppa alla onödiga tankar, att rensa ur och börja om på nytt. Eller att tänka igenom mitt liv och ta lärdom av sina snedsteg... eller hur jag ska förklara.

Sista dagen skulle vi fira mässa hos systrarna i Glumslöv. Systrarna lever ett betydligt mer komplentativt liv än bröderna. I total avskildhet, tysthet och bön. Tanken på att träffa dessa systrar var skrämmande. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Vad skulle jag tycka?

Men mötet med dessa underbara systrar var så vackert. Så rogivande, så fint. Den syster som fastnade i mitt medvetande var en syster som kallades Syster Maria av bebådelsen. aka Marta Cavallin. Som dokumentären på SVT handlade om. När jag fick nys om den dokumentären kom känslan jag hade i klostret tillbaka. Känslan av frid och ro. Känslan av total lycka, vetskapen om Guds eviga kärlek. Syster Maria av bebådelsen beskrivs i dokumentären som vilken ung tjej som helst, med en "onormal" kallelse. Iallafall för att vara en svensk tjej från landet. Hon har fullt ut underkastat sig Guds vilja, lagt sitt liv till Guds befogande. En så fin gest kan knappast beskrivas. Speciellt om du är sekulariserad svensson. då kommer du antagligen att förkasta hennes livsval med den klassiska kommentaren: JA om hon har valt det själv och är lycklig så är det väl okej, men hon verkar ju inte va helt normal i huvet.

Familjen Cavallin framstår för mig som en mycket harmonisk och fin familj, en familj så som jag skulle vilja att alla familjer var. Stor, varm och glad - lycklig.

Jag har som sagt var träffat Syster Maria och jag såg på henne att det hon gör med sitt liv det gör hon av sann glädje av kärlek till Gud och för att göra det lilla hon kan för mänskligheten. Bara vetskapen om att det finns människor som offrar sig så i dagens samhälle värmer mitt hjärta, att det finns så osjälviska människor gör att jag blir alldeles varm i hjärtat.

Samtidigt som det ställer en massa frågor om och om till mitt eget medvetande. Vad är Guds plan med mig? Hur hittar jag vägen som Gud har stakat för mig? Hur hittar jag tillbaka till ruta ett, för att pånytt kunna hitta rätt väg framåt i livet? Tänk om jag inte gör det Gud har för avsikt att jag ska göra?

Frågorna är så många, men svaren är så få. Ställer jag frågan till någon får jag ett svar, ställer jag den till någon annan får jag ett annat svar och om jag ställer samma fråga till en tredje part får jag ett tredje svar etc etc. Att försöka sålla fram det rätta alternativet bland alla svarsalternativ är inte så enkelt.

Men å andra sidan, det ska nog inte vara så enkelt.

Jag ska börja hos mig själv, finna svaret inom mig själv, inte lyssna på någon annan än mig själv och Gud. Försöka lyssna till Guds röst..... Jag har drömmar jag vill uppfylla inom min livstid. Jag har planer jag vill förverkliga. Skall bara ta reda på om dessa planer är rätt för mig eller om jag skall leta vidare, försöka finna nya vägar att gå på, som leder in mig på rätt spår.

Därför kära medmänniska skall jag forstätta gå......

På återskrivande... herrå